Mortui vivos docent

Wei.. Dagen närmar sig. Dagen jag fruktar, dagen jag inte vill ska komma..
10 dagar kvar.. och jag är redan sjukt deppig pga av det..
Det här kommer att hålla i sig, men jag försöker att hålla god min..
Jag brukar lyckas, men inte idag inte.. Det går bara inte.. förhoppningsvis blir det bättre senare.. Men jag kan inte sluta tänka på det..
Jag sätter mig själv i hans situation dagen då det hände.. och när jag ser allt framför mig och känner smärtan så brister jag ut i tårar.. spelar ingen roll vart jag sitter någonstans.. Folk vill inte prata om det så mkt.. Men jag måste iaf få skriva av mig..

Tänk att ni sitter där på en moped, på väg till den personen ni ser upp till.. På just den mopeden du har önskat dig så länge. Du är så otroligt glad och hela dagen har gått bra. Helt plötsligt så ser du två ljus och bara sekunder efter så är du uppe i luften och känner världens jävla smärta genom hela kroppen.. Det gör så ont och du försöker vrida dig för att det ska sluta.. Det går inte.. Allt blir svart och smärtan blir värre.. Det nästa du minns är att du ser dig själv ligga där och hela kroppen är vriden och sönder.. benen står åt håll dom inte ska stå åt.. Armarna och nyckelbenen är helt fel och det sticker ut överallt.. Men ansiktet ser bra ut, bara några få skrapsår.
Det nästa man ser efter det är den där personen.. Den personen man ser upp till och har sett upp till i hela sitt liv.. Där sitter han och gråter över ens kropp.
Och vad gör man? Jo man får ju världens panik och försöker visa personen att man är där, men man har ingen talan och kan inte göra nånting.. Nu är man ensammast i världen. Man tar sig genom det där själv. Rädslan och fruktan, Man är död.
Man får aldrig träffa sin familj och sina vänner igen...


Jag saknar Kenny.... Orden går genom mitt huvud.. " Död.. HAN ÄR DÖD" Timmys ord som ekar i huvudet..
Tankarna om att jag inte klarar av det här. Tankarna om att jag inte har ork nog att ta mig genom det här..
Men nånstans där inne så hör jag Kenny.. Jag hör hans skratt och hans glädjeskrik.. det är dom som får mig att orka.. och mina underbara vänner som stödjer mig! <2