Jag och ingen annan

Jag vill inte att folk ska känna mig och kunna läsa mig..
Samtidigt vill jag berätta allt för personer.. om hur jag är som människa..
Men det är så otroligt svårt när jag själv inte vet det.
Jag är en ganska svag person. Jag låter folk köra med mig hela tiden.
Men jag är väldigt stark som orka stå ut med allting.
Jag vill saker ena dagen, andra dagen vägrar jag.
Jag tycker en sak ena dagen, andra dagen tvärt i mot.
Jag känner en sak ena dan.
Andra dagen känner jag nånting helt annat.
Ja ni fattar grejen..
Det är därför det är så svårt att läsa mig och riktigt lära känna mig..
Ena dagen har jag en personlighet, andra har jag en helt annan..
Det är få människor som kan stå ut med det..
Alla andra kallar mig falsk och att jag inte kan stå för vad jag tycker och tänker..
Nej men vad konstigt då. Inte ens jag själv vet riktigt...
Och dom personerna som har accepterat att jag är som jag är..
Dom är mina riktiga vänner, dock är dom väldigt få.. och två av dom finns inte längre..
Och dom som är riktiga, vet det själv!
Jag älskar mina vänner, så otroligt mycket.. Men ena dagen kan jag tycka riktigt jävla illa om dom, till och med be dom dra åt helvete.. Andra dagen ångrar jag det som fan och allt sånt.. Jag känner mig väldigt skitzophren när det gäller mig själv...
Men Jag ÄLSKAR mig vänner.. Det kommer jag aldrig att ändra på förens dom bevisar motsatsen. Och när jag be dom dra åt helvete eller dö eller nånting.
Ja, då menar jag inte det..
Jag är nog skitzo. Till en viss del iaf, jag tror det..


Jag vet inte vem jag är, jag vet inte vad jag tycker eller tänker, och jag vet inte vad jag känner..
Jag är olika personer hela tiden..
Men oftast är jag den som är gladast och som älskar skoja och dampa med människor..
Men är jag verkligen den personen?